Ett i Kristus

Alla är ni nämligen genom tron Guds barn, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Gal 3:26-28

En betraktelse över detta bibelord får anslå tonen för denna blogg. Det sammanfattar mycket av det som jag tycker är viktigt och som jag vill ta fasta på och skriva om: Den kristna enheten, trons samband med sakramenten och frihet från förtryckande sociala strukturer.

Nästan alla kristna medger att enheten är viktig. Jesus själv har ju i sin översteprästerliga bön vädjat till Fadern: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då ska världen tro på att du har sänt mig:” (Joh 17:21)

Jesus, som kände människornas hjärtan, insåg att enheten mellan de troende, var hotad. Och historien har gett honom rätt. Trots de bästa intentioner uppstår ständigt spänningar som leder till splittring, när den egna agendan blir viktigare än gemenskapens. Så hans bön var befogad.

Ändå säger Paulus: Alla är ni ett i Kristus. Oavsett hur mycket kristna kivas sinsemellan – om viktiga saker dessutom – så har Gud ändå bara ett folk; Kristus har bara en kropp där de kristna är lemmarna; en andlig husbyggnad där vi är levande stenar.

Vi ser gång på gång att Guds rike har kommit med Jesus Kristus, men ännu inte i sin fullhet. Också på enhetens område lever vi i ett ”redan nu, men ännu inte”. Alltså strävar vi för att bli det vi redan är – ett i Kristus Jesus.

Då inställer sig frågor: Viken enhet vill vi ha? Vad är målet med våra enhetssträvanden? Och redan där går våra meningar isär.

Somliga menar att den enda enhet som är relevant, är en kärlekens enhet. Teologiska skillnader får vi lämna därhän. Det räcker att vi bekänner Jesus som Herre och Frälsare och lever i syskonlik kärlek.

Sedan finns det andra som menar att sanningen är det allra viktigaste. Villoläror måste till varje pris bekämpas. Kanske går tankarna till Katolska kyrkans troskongregation, men de skulle lika gärna kunna gå till frikyrklighetens självutnämnda ”väktare på muren”. Och det är ju inte helt fel tänkt. Någonstans måste ju gränser dras för vad som är kristet tankeinnehåll och vad som inte är det.

Min tanke är att både kärlek och sanning är viktiga och hör ihop. Målet är, som jag ser det, inte en superinstitution. Organisering behövs, men kyrkan är mycket mer en organism än en organisation. Målet är gemenskap, men en gemenskap som är så verklig att den blir synlig utåt. För att världen ska tro.

Så här tänker jag:

Vi måste börja med att se det som redan förenar oss över kyrkogränserna, glädjas över det och låta det komma till uttryck i gemensam bön och lovprisning.

De dogmatiska skillnaderna behöver fortsätta att diskuteras i sansade teologiska samtal med en vilja att förstå den andra. Helt säkert kan vi lära av varandra.

Genom tron är vi Guds barn och genom dopet har vi iklätt oss Kristus. Tron och dopet är inga motsatser utan står i överensstämmelse med varandra. Och det gäller självklart inte bara dopet utan också övriga sakrament. Det finns i kristenheten en tendens att betona det ena, tron eller sakramenten, på bekostnad av det andra. Det är min övertygelse att båda synsätten leder vilse.

Etniska, sociala och könsbetingade skillnader är överbryggade genom Kristus. Ingen hävdar längre att folktillhörighet eller social bakgrund i sig själva kan vara hinder för att kallas till tjänst i Guds rike. Men kvinnor är fortfarande utestängda från detta i många kyrkor. Det är enligt min mening också en splittrande faktor, en som skär tvärs igenom kristenheten och jag kan inte tro att det är en ordning som behagar Herren. Enligt vår text råder det jämlikhet inför Gud genom tron men också sakramentalt! Vi väntar fortfarande på att detta ska få genomslag i kyrkan.